Del 2: Föreningen tar tillbaka ägandet av arenan

För klubbar som Färjestad och HV71 har de egna arenorna varit mycket bra affärer. I och med att de äger fastigheterna har de också full kontroll över de intäktsmöjligheter som finns. Så kunde det också varit för Leksand – om klubben spelat i elitserien.
Ett upplägg för att klara Leksands IF:s ekonomi i allsvenskan praktiserades under ett par år innan klubben drabbades av en hård maktkamp, en kamp som slutade med att klubben började drivas på ett nygammalt sätt.

Leksands IF:s kalkyl för arenaprojektet byggde på att laget spelar i elitserien. Elitseriespel skulle ge i storleksordning 10 miljoner per säsong mer i arenarelaterade intäkter jämfört med spel i allsvenskan. Detta utan att kostnaderna ökar i någon större omfattning. 10 miljoner i ytterligare intäkter skulle förvandla Tegera Arena från en kvarnsten till en god affär som skulle bidra högst väsentligt till klubbens ekonomi.

Men så är inte läget och så har det inte varit sedan den byggdes, eftersom klubben merparten av tiden huserat i allsvenskan.
Dåvarande Leksandsledningens medicin för att anpassa kostymen var att bredda verksamheten och försöka hålla klubben så skuldfri som möjligt.
Bolaget Leksands IF Holding AB bildades av en grupp affärsmän med intressen i och för Leksands IF. Med tiden skulle bolaget bli en stor ägare av arenan.

Stugbyn Orsanbaden köptes in och döptes om till Leksand Strand. Utvecklingsplaner presenterades och därmed blev det också möjligt för Leksands IF att sälja av aktieägande i Leksands IF Holding vilket skapade stora årliga reavinster. Dessa intäkter användes för att driva elitverksamheten. Tanken bakom upplägget var också att framtida årliga vinster från en utvecklad stugbyverksamhet skulle täcka upp underskott i föreningen och arenan, ett ”gungor och karuseller”-scenario.

Föreningen skrev ett förmånligt hyresavtal för arenan, 2,5 miljoner per säsong, och blev samtidigt av med de stora skulderna.
Bokslutsåret 2006-2007 ägde föreningen arenan till hundra procent och då uppgick de totala skulderna till 152 miljoner kronor, 110 miljoner i långfristiga skulder och 42 miljoner i kortfristiga skulder.

Bokslutsåret 2008-2009 började omställningsarbetet att synas ordentligt i föreningens balansräkning.  Då ägde föreningen 39 procent av arenan och på två år hade de totala skulderna minskat till 36 miljoner kronor varav merparten var kortfristiga, närmare bestämt 34 miljoner kronor. På två år sjönk alltså skulderna med 116 miljoner kronor och klubben hade långfristiga skulder som inte var större än ett lån på en normalvilla i Leksandstrakten.

Bokföringsåret 2009-2010 sjönk skulderna ytterligare några miljoner men istället redovisade föreningen ett stort underskott, närmare bestämt 13,9 miljoner kronor.

2009 och 2010 blev turbulenta år i föreningen. Storsponsorn P-O Ejendal gick ut i media och kritiserade sportchefen Mikael Lundström och VD:n Håkan Åman. 2009 får Ejendal som han vill när Lundström tvingades bort och Ejendal ville istället ha Olle Öst på posten. Öst var för övrigt sportchef i Leksand under den tid på 1990-talet som den stora skattehärvan uppdagades. Den härva som berördes i en artikel i gårdagens DD och som höll på att sänka Leksands IF.

Efter att laget misslyckades att gå upp i elitserien våren 2010, stod det klart att situationen var infekterad i klubbens ledning. Så infekterad att Ulf Bergkvist, dåvarande vice ordförande i föreningen, kände sig manad att på föreningens webb gå ut med ett klargörande om vad som egentligen hände på ett stormigt styrelsemöte 12 april.

I augusti 2010 går Ejendal till attack i Dalarnas Tidningar mot både Åman och dåvarande ordföranden Nils-Erik Johansson och kräver bådas avgång.

4 september 2010 skriver Åman en krönika som publiceras på Leksands IF:s webb. Där hävdar Åman att omställningen varit helt nödvändig för att klara de satsningar som klubben gjort för att nå elitserien.
”LIF har växt inom besöksnäring och ett breddat ägandet har kunnat tillföra 76 miljoner kronor under fyra år till dessa elitseriesatsningar. 22 miljoner kronor har direkt gått till föreningens juniorverksamhet”, skriver han bland annat.
I en DD-intervju 25 maj samma år berättar Åman att satsningarna för att ta sig tillbaka till elitserien kostat 50-60 miljoner.

10 september, sex dagar efter att webbkrönikan publicerades, meddelar Håkan Åman att han avgår från VD-posten. Fyra dagar senare presenteras Mats Aspemo som tillförordnad VD.
Aspemo valdes in i LIF:s styrelse 2008 och hade bland annat tidigare haft flera chefspositioner inom Ejendalskoncernen. Olle Öst valdes in i styrelsen 2010 och därmed hade P-O Ejendal ”vunnit” maktkampen i Leksands IF. Han hade fått bort Lundström och Åman och fått in en sina tidigare medarbetare samt vännen Olle Öst.

Aspemo klargjorde tidigt att föreningen skulle ta tillbaka ägandet av arenan och det skulle bli en satsning på kärnverksamheten, nämligen ishockey.
Från och med januari 2011 ägde LIF återigen arenan till 100 procent och föreningen lämnade i utbyte sin resterande del (39 procent) av Leksand Strand. Därmed stod föreningen tillsammans med bolaget Leksands IF Ishockey AB nu ensamt för risken att äga arenan. Och skuldberget ökade dramatiskt. Bokslutet för 2010-2011 visar en total skuld på 167 miljoner kronor och 2011-2012 var skulden 163 miljoner.

Fakta: Koncernen Leksands IF ekonomiutveckling 2006-2011 (brutet räkenskapsår)

2006

Leksands IF ramlar ur Elitserien och står med en nybyggda arena. En arena som Leksands IF dåvarande ledning ansåg vara för dyr för ett lag i allsvenskan.

2006-2007

Leksands IF:s långfristiga skulder uppgår till cirka 110 miljoner kronor och de kortfristiga skulderna cirka 42 miljoner kornor. Total skuldbörda cirka 152 miljoner kronor.
Resultat: + 2,1 miljoner kronor

2007-2008

1 januari 2008 tar Leksands IF över Leksand Strand. Leksands IF avyttrar delar av arenan till LIF Holding AB. De långfristiga skulderna är cirka 75 miljoner kronor och de kortfristiga cirka 68 miljoner. Total skuldbörda cirka 143 miljoner kronor.
Resultat: – 2,2 miljoner kronor

2008-2009

Året då omställningen börjar synas på allvar  De långfristiga skulderna uppgår till 2 miljoner kronor och de kortfristiga till cirka 34 miljoner kronor. Total skuldbörda cirka 36 miljoner kronor.
Resultat: – 160 000 kronor

2009-2010

De långfristiga skulderna har ökat till cirka 4 miljoner kronor och de kortfristiga var cirka 28 miljoner kronor. Total skuldbörda cirka 32 miljoner kronor.
Resultat: -13,9 miljoner kronor

2010-2011

LIF Holding och Leksand Strand avyttras. Leksands IF tar tillbaka ägandet till 100 procent. De långfristiga skulderna uppgår till cirka 115 miljoner kronor och de kortfristiga till cirka 52 miljoner kronor. Total skuldbörda cirka 167 miljoner kronor.
Resultat: -9,4 miljoner kronor

2011-2012

De långfristiga skulderna uppgår till cirka 118 miljoner kronor och de kortfristiga till cirka 43 miljoner kronor. Total skuldbörda cirka 161 miljoner kronor.

Ordförklaringar:

Långfristiga skulder: Skulder som betalas tillbaka över längre tid, till exempel banklån och checkkkrediter.
Kortfristiga skulder: Skulder som ska betalas till inom en kort period, oftast leverantörsskulder.

Del 1: Allt fokus på arenan
Del 3: Var rekonstruktionen planerad?
Del 4: Bertil Daniels förnekar planerad rekonstruktion
Del 5: Så kunde Leksand blivit skuldfritt – men tackade nej