Granskningen av Leksands IF

Jag har följt Leksands IF hela mitt liv. Första matchen live såg jag 1973 eller 1974 i dåvarande Leksands Isstadion (jag tror det var Färjestad som stod för motståndet och jag är rätt säker på att Leksand vann). Då hade jag inte fyllt tvåsiffrigt.

När jag blev äldre åkte jag på merparten av alla hemmamatcher, jag hade säsongskort under några år och i högstadiet var jag med och ordnade flera bussresor till Gävle och klassikerderbyna mot Brynäs.

När Leksand spelade sin senaste SM-finalserie (1989 mot Djurgården) var jag på plats i en då nybyggd Globen och fick se Leksand vinna första matchen. Men sedan vann Djurgården fyra raka och tog SM-guldet.

Under 1990-talet började också den misskötsel av föreningen som jag hävdar är en stor orsak till de senaste 14-15 årens stora sportsliga och ekonomiska problem. Föreningen var rejält ute i träskmarkerna och trampade, något som också orsakade en skattesmäll på i storleksordningen 20 miljoner.

I slutet av 00-talet började cirkusen snurra allt mer okontrollerat. Den nya arenan ansågs av en klubbledning vara för dyr för att äga och driva när laget spelade i allsvenskan. Några år senare tyckte en annan klubbledning tvärt om.

Ena dagen gick klubbens dåvarande VD ut i pressen och sade att ekonomin var under kontroll. En tid senare tvingades klubben gå till tingsrätten och begära att klubbens olika bolag skulle få genomgå en rekonstruktion.

Det var då jag på allvar började fundera över hur det stod till i den förening jag följt hela livet. Hur kan en VD först säga att det är ordning på ekonomin och sedan avgå och någon månad senare sätts bolagen under rekonstruktion?

Jag började rota i årsredovisningar, pratade med människor med insyn och läsa vad som sagts och skrivits. Resultatet av detta blev en artikelserie som publicerades i Dala-Demokraten i mars 2013.

Del 1: Allt fokus på arenan
Del 2: Föreningen tar tillbaka ägandet av arenan
Del 3: Var rekonstruktionen planerad?
Del 4: Bertil Daniels förnekar planerad rekonstruktion
Del 5: Så kunde Leksand blivit skuldfritt – men tackade nej